Hur levde adelsman på
•
Adel
- För andra betydelser, se Adel (olika betydelser).
Adel (adelskap, ridderskap, frälsemän) är en av börd överordnad samhällsgrupp. Oftast syftar ordet på en grupp som av främst militära skäl uppstod i feodalsamhället och som (vanligen av en kung) beviljades lagstadgade, vanligen ärftliga privilegier förenade med titlar och särskilda heraldiskarangtecken. Ordet adel kan även användas för en bördsaristokrati i samhällen som inte är feodala, till exempel antikens Rom. Adelsprivilegierna var av ekonomisk, politisk, organisatorisk och social karaktär. De kunde vara mycket betydande och innebära till exempel skattefrihet ("frälst" från beskattning) och företräde till statliga ämbeten, men också försvarsplikt i krigstider eller när kungen kallade. I Sverige och många andra moderna samhällen har adelskap inte längre någon större praktisk betydelse.
En adelsman (ädling)[1] är en man som antingen blivit adlad eller som genom börd tillhör adeln. Motsvarigheten på d
•
Möt medeltiden
Den gård som adelsmannen bodde på kallades sätesgård. De flesta sätesgårdar såg ut som stora bondgårdar. Boningshuset var stort och välbyggt. Det fanns också flera ekonomibyggnader såsom stall, ladugård, brygghus, visthusbod, stekarehus, smedja och bostad för tjänarna. De allra finaste adelsgårdarna var byggda i sten. Några enstaka var befästa med enpalissad och en vallgrav runt. Ibland låg de på en halvö eller på ett lättförsvarat ställe. Det imponerade mycket på andra när man hade råd att bygga hus i sten.
Det fordrades att adelsmannen ägde minst fyra gårdar för att han skulle ha råd med vapen, rustning och häst. Rika adelsmän ägde betydligt fler gårdar, de rikaste hade hundratals gårdar.
Under 1300-talet blev adelsmännen allt rikare och mäktigare. Flera byggde starka befästningar och privata borgar. Drottning Margareta var rädd att adelns makt skulle bli alltför stor så hon förbjöd att man skulle få bygga egna, privata borgar. Några adelsborgar revs ocks
•
Möt medeltiden
Adelsmännen hade stor makt under medeltiden. En adelsman var en person som ställde upp med vapen, rustning och en stridsduglig häst till rikets försvar. Den som hade råd med detta belönades av kungen med skattefrihet. Adeln kallades under medeltiden för frälse, eftersom de var befriade från skatt. Endast någon procent av befolkningen i de nordiska länderna utgjordes av adel. Det var dessutom stora skillnader inom adeln. De rikaste, högadeln, de som satt i riksrådet och beslutade i landet var väldigt få, i Sverige ungefär 20 familjer. Dessa höll ihop och stärkte sina band genom gåvor, genom att se till att barnen gifte sig med rätt person och genom att hålla stora fester. Det var viktigt att komma med på festerna för där skaffade man sig goda kontakter och där bestämdes mycket av det som rörde makten i riket. Lågadeln hade inte lika mycket pengar och makt. De kunde ha problem med att hålla rustning och häst till rikets försvar. Adelsmännen fick inkomster genom