Hur stavas näsduk på

•

A! — utrops ord, som uttrycker förundran, tvivelsmål, smärta eller glädje.

Aau — Ja! (jakande)

Abbekat — advokat

Abekatt — person som härmar andra, härmapa

Aberunk — mycket dåligt; "Vicket jaävla aberunk..." (hört av en äldre taxichaffis i Malmö för längesedan) (bidrag Jan G)

Aga el. "Åga" — åka

Aletudor — träskor (hört av en trelleborgare, bidrag Magnus G)

Alika — kaja, en person med dåligt ölsinne

Allan — Spela Allan, en som går och tror att han är något, en besserwisser

Alltihoppa — alltsammans

Amen — I Malmö vanligt att börja en mening med eller för att uttrycka uppgiven förvåning; 1. Amen, om man skulle ha en flabb kaffe — man skulle kanske skulle ha lite kaffe, 2. Amen, punktering — punktering... (bidrag Niklas G:)

Arsleholm — Hässleholm

Asa — släpa

Atte — "Så-att-e", "att" lite utdraget, förtydliga själva meningen eller innehållet

•

Varje ord vet något om den onda cirkeln

HAR DU EN NÄSDUK, frågade min mor varje morgon vid porten, innan jag gick ut på gatan. Jag hade ingen. Och eftersom jag inte hade någon gick jag tillbaka in i rummet och hämtade en näsduk. Varje morgon hade jag ingen, eftersom jag varje morgon väntade på frågan. Näsduken var beviset för att min mor beskyddade mig på morgonen. Under dagens andra timmar och sysslor var jag hänvisad till mig själv. Frågan HAR DU EN NÄSDUK var en indirekt ömhetsbetygelse. En direkt skulle ha varit pinsam, något sådant fanns inte bland bönderna. Kärleken klädde ut sig till en fråga. Endast på så sätt kunde man uttala den, torrt och bestämt i en ton av befallning, som ett handgrepp i arbetet. Att rösten var barsk underströk till och med ömheten. Varje morgon gick jag en gång utan näsduk till porten och en andra gång med en näsduk. Först då gick jag ut på gatan, som om även min mor var med näsduken.

Och tjugo år senare var jag sedan länge ensam med mig själv i st

•

Domssöndagen

Någon viss förberedelse för gudstjänsterna har man inte hört omtalas, men man klädde sig i sina bästa kläder. Klädseln var enligt tidens sed, som växlade genom tiderna. De flesta landsbygdsfamiljerna hade det rätt klent ekonomiskt, varför klädseln var den enklast tänkbara och man var så rädd om sina högtidskläder att de var användbara i många år. Under senare delen av 1800-talet var männen klädda i långbyxor, halvlång kavaj och ofta en dubbelradig väst. Några hade vit stärkkrage, många hade endast en svart sidenduk om halsen till kyrkdräkten. Huvudbonaden bestod vanligen av en lågkullig styv svart hatt, som av ålderdomlighet ofta verkade brunaktig. En och annan hade en skärmmössa med platt kull. Som fotbeklädnad hade man på 1800-talet krökestövlar av smorläder, men under den senare delen började man som helgsko använda lågskaftade blankskor av rossläder vilka hade resår av tyg i de båda sidorna. De kallades pjäxor och putsades med blanksvärta. Till kyrkklädseln hörde ä