Hur skadad är tobias
•
Förlamad hockeyspelare får greppet åter
Det är möjligt att vi inom ramen för vår verksamhet hanterar personuppgifter från dig. Vi värdesätter din integritet högt och är måna om att redogöra för vilka uppgifter vi behandlar om dig och varför. Därför har vi tagit fram denna integritetspolicy som beskriver vår hantering av dina uppgifter.
Integritetspolicyn innehåller:
1. Vår behandling av personuppgifter genom nyhetsbrev
2. Dina rättigheter
3. Våra kontaktuppgifter
1. Vår behandling av personuppgifter genom nyhetsbrev
Personuppgiftsansvarig
Inom Västra Götalandsregionen är varje nämnd och styrelse personuppgiftsansvarig för de personuppgiftsbehandlingar som sker inom respektive verksamhet. För sahlgrenskaliv.se gäller styrelsen för Sahlgrenska Universitetssjukhuset.
Insamlade Personuppgifter
På sahlgrenskaliv.se webbplats samlar vi in namn och mejladress från användare som prenumererar på vårt nyhetsbrev.
Dessa personuppgifter registreras när användare anmäler
•
Tobias Forsbergs liv förändrades på ett ögonblick
Tobias hade lika gärna kunnat skada sig allvarligt i trafiken eller någon annanstans, resonerar han. Så på frågan om han ångrar att han började spela hockey är svaret glasklart nej.
Tobias som hyllad forward i Leksand. Foto: Noella Johansson/TT
Vad minns han från olyckan?
Nästan allt.
Tobias kommer ihåg hur fruktansvärt rädd han blev. Hur kall isen kändes mot kinden, något han aldrig tidigare reflekterat över. Hur han ville resa sig men att det inte gick. Omgivningen som tröstade med att ”det blir bra, Tobbe”. Men han visste att det inte skulle bli det.
På sjukhuset i Uppsala blev han opererad och nersövd i nästan en vecka. Några månader på intensiven följde innan han flyttade vidare till en mer rehabinriktad vård.
Den första tiden var suddig. Tobias förstod inte, eller rättare sagt, han kunde inte ta in skadans omfattning. Chocken ville inte släppa. Men när den väl gjorde det så blev det riktigt tungt.
– Det tog tid a
•
Tobias Forsberg: ”Jag är förlamad nedanför bröstet”
Jag har fortfarande svårt att förstå att det blev som det blev, att den här skadan skulle vara så omfattande. Jag har fortfarande svårt att landa i den verkligheten. Inte bara att bli tvingad till att sluta med ishockey, något som har varit en stor del av mitt liv, utan något ännu mycket mer. Att sitta i rullstol.
Man jämför ofta sig själv med sitt starkaste jag och att känna sig så här svag fyller ibland allting med en känsla av hjälplöshet. Skadan har gjort så att jag är förlamad nedanför bröstet, har nedsatt funktion i armar och ingen i mina fingrar.
Det är i den verkligheten jag försöker landa.
Oavsett hur mörkt det här är så har jag på slutet ändå i ögonblick känt att jag vuxit in i situationen och förstått att det här kommer att bli en lång kamp. Utan det stöd jag har fått från min familj skulle jag aldrig ha tagit mig hit i den här processen. Dom har varit vid min sida från dag ett. För det enorma stöd från alla möjliga